...är ett skrämmande ting. Jag saknar denna naturliga modersinstinkt de flesta kvinnor har tror jag. Jag tycker inte att människobebisar är så söta om man jämför med andra djur. När någon räcker mig ett barn blir jag liksom lite stel och vet inte riktigt vad jag ska göra. Tänk om jag tappar den i golvet o.s.v. Första gången Tanja kom och hälsade på med sin nyfödda på jobbet var jag tvungen att lämna rummet för jag inte visste hur jag skulle hantera situationen! Då jag inte har en enda kusin har jag liksom inte stött på så många barn under mina ungdomsår heller. Noll träning kan man säga. Därför blev jag lite nervös igår när Ditte sträckte mig sin 6 månaders bebis. Stel som en pinne som sagt och vågade knappt röra mig. Dock satt detta barn tyst och snällt och verkade inte alls lika obekväm som mig, tills han spydde. Då fick jag panik. Som tur var kom pappa Emil till undsättning. Tack Ditte och Emil dock för att jag fick använda ert barn lite i terapisyfte! Dessutom har detta par lyckats frambringa ett barn jag gillar skarpt. Han är lika ärlig och galen som jag, tror det är därför vi kommer så bra överens. Han har liksom blivit invand hos mig sen han var nyfödd också och tyckte han var fantastisk även som bebis. Det första sakerna han sa till mig idag var:
1. Vad snygg du är!
2. Du har hål i tröjjan.
3. Det ser ut som du har skägg.

Detta är helt klart saker jag själv skulle kunna säga till folk! Alvin, du är mitt favvobarn!