Jag känner att jag vill skriva lite om resan till Auschwitz och Birkenau. Många frågar hur det var. Jag har ingen aning om vad jag ska svara varje gång. Kan man kalla något sådant "intressant" eller "spännande" eller "mäktigt". Nej, för det finns inget ord som passar in för att beskriva det. Det enda jag kan tänka mig om jag måste sätta ett ord är- overkligt. Folk frågar också om någon av oss grät. Jag tror knappt att någon kan gråta när man är där, för ingenting går att ta in. Det går inte att föreställa sig att detta är något som faktiskt har hänt. Vad som har pågått här. Att man en av sommarens soligaste dagar står på en liten gräsplätt med gröna träd i bakgrunden och guiden berättar att vi står just nu på askan av flera hundratusen människor. Män, kvinnor och barn. Att anledningen till att vi inte råkar snubbla över några benrester är för att allt som blev kvar efter ugnarna krossades för hand med en hammare. För att här skulle inte finnas några bevis. På Auschwitz och Birkenau dödades över en miljon människor- men här skulle inte finnas några bevis. Tack och lov finns det bevis.
Jag funderade mycket på innan besöket hur guiden skule vara. På vilket sätt han skulle berätta. Vår guide var fantastisk. Jag kan knappt beskriva på vilket sätt han berättade. Det var inte känslosamt och det var inte kallt. Han bara berättade. När vi var klara kände jag bara att det var precis så jag ville att han skulle vara. Alla som har möjligheten borde verkligen besöka Auschwitz och Birkenau. Det här är så fruktansvärt viktigt...